Låglossiga

Låglossiga describes surfaces or finishes with low reflectivity and a subdued eller matte utseende. Termen används främst inom färg- och ytbehandling samt inom design och arkitektur för att karakterisera ytor som avvisar mycket ljus och ger mindre glans än halv- eller högglansiga alternativ. Låglossiga ytor är ofta nära eller under gränsen för vad som kan betraktas som matt, och deras exakta glansnivå kan variera beroende på standard och mätmetod.

Glansnivåer mäts vanligtvis med en glansmeter vid specifika vinklar, ofta 60 grader. Inom färg- och ytindustrin klassificeras låglossiga ytor vanligen som under cirka 20–25 gloss units (GU) i 60-graders mätning, medan säljare och standarder kan ange olika gränser. I praktiken finns det en skala som sträcker sig från matte till låglossig, satin och semi- till högglans.

Egenskaper och användning: Låglossiga ytor reflekterar lite ljus, vilket minskar bländning och förbättrar visuell komfort i arbets- och bostadsmiljöer. De döljer mindre olika ytfel jämfört med mycket släta högglansytor och används ofta på väggar, tak, dörrar och möbler där man önskar ett lugnt, diskret intryck. Underhåll och rengöring kan variera med material och bruksområde; vissa låglossiga ytor är lätta att rengöra, medan andra kräver särskilda rengöringsmedel eller skötsel.

Tillverkningsrum: Låglossighet uppnås ofta genom användning av matta eller mattaresistenta tillsatser i färg eller beläggning, eller genom särskild ytfinslipning och texturering. Resultatet är en yta som avger mindre reflektion och där färgernas nyanser ofta upplevs som mjukare.

Se även: glans, matt yta, satinfinish, högglans.