Lågfrekvens

Lågfrekvens är ett begrepp som används inom flera områden för att beskriva frekvenser i den nedre delen av spektrumet. Frekvensen f mäts i hertz (Hz) och anger hur många cykler som uppträder per sekund. Inom fysiken används ofta termen för att referera till låga värden av f i förhållande till det hörbara spektrumet.

Inom ljud och musik hänvisar lågfrekvens till basområdet. Den mänskliga hörseln täcker ungefär 20 Hz till 20 kHz, där de låga tonerna vanligtvis betraktas som bas eller låga register under cirka 200 Hz. Vågor med ännu lägre frekvens kallas infrasoniska och ligger under 20 Hz; de upplevs sällan som tydliga tonhöjder men kan kännas som tryck eller vibrationer. Inom ljudproduktion och akustik krävs särskild utrustning för att återge eller mäta dessa frekvenser.

Inom radiokommunikation och telekommunikation används beteckningarna LF, VLF och ELF för olika lågfrekvensband. LF omfattar ungefär 30–300 kHz, VLF 3–30 kHz och ELF cirka 3–300 Hz. Dessa band har mycket långa våglängder, vilket ger god genomsläpp genom jord och vatten och används bland annat för navigationshjälp, tidssignaler och kommunikation med ubåtar. Lågfrekventa vågor kan också studeras inom geofysik och seismologi för att undersöka jordens inre och atmosfäriska infraljud.

Sammantaget beskriver lågfrekvens de lägre delarna av frekvensspektrumet, där egenskaper som våglängd, diffractionsbeteende och miljöberoende påverkar användning, mätning och tekniska utmaningar.