Luktförmågan

Luktförmågan är förmågan hos människor och många djur att uppfatta dofter genom näsans luktorgan. Doftmolekyler som avges av omgivningen inhaleras och binds till luktreceptorer i näshålans luktepitel, vilket leder till nervsignaler som tolkas i hjärnan.

Fysiologiskt bygger luktsinnet på olfaktoriska receptorneuroner i luktepitelet. Varje neuron uttrycker en receptor, och signaler leds via luktnerven I genom cribriform plate till luktbulben. Här bildas glomeruli där signalsamspelet avgör vilka dofter som uppfattas, och vidare projektioner går till piriforma cortex, entorhinal cortex och amygdala.

Humana kännetecken: människors luktreceptorer är många och genetiskt varierande. Luktneuroner kan regenereras efter skada, men känslighet kan minska med åldern. Betydande variationer i upplevd lukt beror på genetiska skillnader och hormoner.

Luktstörningar: anosmi (full luktförlust) och hyposmi (nedsatt lukt) kan bero på infektioner, näspolyper, kronisk sinuit, skador på nässlemhinnan, trauma mot huvudet eller neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimer och Parkinson, samt läkemedel och rökning.

Bedömning: luktförmåga testas med standardiserade tester som UPSIT eller Sniffin’ Sticks. Lukt är viktigt för smakupplevelser, livsmedelssäkerhet och flera psykologiska processer, där dofter kopplas till minnen och känslor via limbiska systemet.

Relation till smak: luktupplevelsen bidrar väsentligt till vad vi uppfattar som smak; retronasal lukt upplevs i munnen när maten färdas bakåt i svalget.