Luftvägsbegränsning

Luftvägsbegränsning avser nedsatt luftflöde genom luftvägarna, särskilt under utandning. Kliniskt märks ofta en minskad expiratorisk hastighet med lägre FEV1 och ofta sänkt FEV1/FVC-kvot på spirometri. Begreppet används främst för obstruktiva lungsjukdomar men kan förekomma vid olika tillstånd som begränsar luftflödet.

Orsakerna är breda och inkluderar astma, kronisk obstruktiv lungsjukdom (COPD), bronkit och bronkiektasi samt övre luftvägsobstruktion, främmande kropp och infektioner. Patofysiologin innefattar inflammation, slemhinnesvullnad, bronchospasm och ökad slemproduktion som minskar lumen; i vissa fall bidrar även dynamisk luftvägsdynamik till luftretention och hyperinflation.

Symptom kan vara andfåddhet, hosta, väsande andning och långsam utandning. Diagnostik baseras främst på spirometri: FEV1, FVC och FEV1/FVC-kvot. Vid osäkerhet används även flow-volume loop, total lung capacity och diffusionskapacitet (DLCO) för kompletterande bedömning. Reversibilitetstest med bronkdilator kan hjälpa till att skilja astma från COPD.

Behandling syftar till att förbättra luftflödet och symtomen samt att behandla underliggande orsak. Vanliga åtgärder är bronkdilaterande läkemedel (SABA, LABA och antikolinergika) samt inhalationssteroider vid inflammatoriska tillstånd; rökstopp; vaccinationer; samt pulomonell rehabilitering. Vid luftvägsavvikelse i syrebehov eller andra komplicerande tillstånd kan ytterligare behandlingsalternativ övervägas.

Prognos varierar med orsak och behandling. Kronisk luftvägsbegränsning, särskilt vid COPD, är ofta långvarig och kan medföra ökad risk för exacerbationer. Tidig diagnos och adekvat behandling kan förbättra symtom och funktion.