Luftveishyperresponsivitet

Luftveishyperresponsivitet är en ökad känslighet i luftvägarna som leder till betydande bronkospasm som svar på stimuli som normalt skulle ge liten eller ingen reaktion. Tillståndet anses vara en central funktionell egenskap hos astma men kan förekomma i varierande grad vid andra luftvägssjukdomar och vid yrkesexponering. Diagnostik utnyttjar bronkial provokationstester, ofta med metakolin eller histamin, för att mäta förändring i FEV1 i förhållande till baslinjen; en minskning av FEV1 med 20 procent eller mer vid en given koncentration indikerar positiv hyperresponsivitet. Mannitolprovokation och andra större utmaningar används också.

Orsaker och mekanismer innefattar luftvägsinflammation med eosinofiler och mastceller, samt mediatorer som histamin och leukotriener. Denna inflammation bidrar till ökad glatta muskulaturens kontraktionsbenägenhet och ibland till strukturella förändringar i luftvägarna (remodellering). Triggerfaktorer inkluderar träning, kall eller torr luft, allergenexponering, irritanter och vissa läkemedel.

Behandling och hantering syftar till att kontrollera underliggande inflammationsprocess och därigenom minska hyperresponsiviteten. Viktiga komponenter är identifikation och undvikande av utlösande faktorer samt behandling av den bakomliggande luftvägsinflammationen med inhalationssteroider, ofta i kombination med långtidsverkande bronkdilaterare. Leukotrienreceptorantagonister kan vara användbara. Vid allergisk komponent kan immunterapi övervägas. Om hyperresponsiviteten kvarstår trots behandling kan justering av behandling och upprepad diagnostik övervägas.