Luftrummet

Luftrummet är den del av atmosfären som ligger över ett lands territorium och som staten har suverän rätt att reglera. Det omfattar allt från jordytan upp till gränsen mot yttre rymden. Gränsen mellan luftrummet och rymden är inte entydigt definierad i internationell rätt; en ofta nämnd referens är Kármán-linjen vid cirka 100 kilometer, men denna gräns används inte som universell jurisdiktionsgräns.

Den juridiska grunden för luftrummet återfinns i bland annat Chicago-konventionen från 1944, som fastslår att stater har suveränitet över sitt luftrum och därmed rätt att reglera flyg- och flygtrafik över sitt territorium. Internationella standarder och rekommenderade metoder för flygtrafik styrs i stor utsträckning av ICAO, ett FN-modernt specialorgan. Inom Europeiska unionen koordinerar medlemsstaterna sina regler och ATC-tjänster genom gemensam lagstiftning och samarbete via bland annat Eurocontrol.

Luftrummet delas vanligen upp i olika zoner eller klasser där vissa delar är kontrollerade och andra oreglerade. Lufttrafiken följer procedurer för instrumentflygning (IFR) eller VFR (utan IFR-sikte) beroende på zonens regler och väderförhållanden. Production och användning inkluderar civil luftfart, kommersiell trafik samt militära och statliga flygningar, och alla flygningar måste följa etablerade regler, flygrutter och kommunikation med lufttrafikledningen.

Internationellt samarbete är centralt för att säkerställa säkerhet och effektivitet i luftrummet, med ICAO:s standarder som grund och regionalt samarbete inom EU och andra block som kompletterande ramverk. I Sverige följer luftrummet svenska myndigheter och den ansvariga lufttrafikorganisationen för att upprätthålla regler och ATC-tjänster.