Luftkylning

Luftkylning är en metod för att avleda värme från en kropp, komponent eller en apparat genom att använda omgivningsluften som kylmedel. Värmen överförs vanligtvis från den heta ytan till en kylfläns eller annan värmeväxlare och sedan till luften genom konvektion. Luftkylning används inom flera områden, bland annat elektronik, fordonsmotorer och byggnaders klimatsystem.

I elektronik används luftkylning oftast genom kylflänsar i metall med många tunna skivor och vanligen en eller flera fläktar som drar eller skjuter luft över ytan. Passiv luftkylning saknar fläktar och förlitar sig på naturlig konvektion. Viktiga faktorer är kontakten mellan värmekällan och kylflänsen, yta och utformning av finnarna samt luftflödet i omgivningen.

I fordon och maskiner förekommer luftkylning i så kallade luftkylda motorer där kylningen sker främst genom luftflöde runt motorn. Dessa system saknar eller har mycket lite vätskekretsbaserad kylning och används ofta där vikt och enkelhet är viktiga, till exempel i små flygplan, vissa motorcyklar och äldre bilmodeller. Olja kan ge sekundär kylning i vissa konstruktioner.

Fördelar med luftkylning är enkelhet, låg vikt, färre risker för läckage av kylvätska och lägre kostnader. Begränsningar är lägre totala kylkapacitet jämfört med vätskekylning, särskilt vid mycket hög effektuttag eller varma omgivningar, samt buller och känslighet för damm och smuts som minskar kylningen om filtrering inte används.

Jämfört med vätskekylning är luftkylning ofta billigare och mer robust, men når vanligtvis högre drifttemperaturer och kräver god luftflödesdesign. I moderna datorer och industriella system används ibland kombinationer av luftkylning och vätskekyling eller helt vätskekylda lösningar för att uppnå bättre termisk prestanda.