Livsutfoldelse

Livsutfoldelse är ett svenskt begrepp som används inom psykologi, pedagogik, sociologi och humaniora för att beskriva processen genom vilken ett liv eller en individ utvecklar och uttrycker sina inneboende möjligheter. Det innefattar oftast strävan efter autonomi, mening och kreativt uttryck samt förmågan att anpassa sig och växa i samspelet med andra människor och samhället. Begreppet betonar processen snarare än ett skyldigt sluttillstånd: livsutfoldelse består i en kontinuerlig kurva av utveckling, prövningar och relevanta beslut där individen finner syfte och sammanhang.

Användningen av begreppet varierar mellan disciplinerna. Inom pedagogik och socialt arbete ses livsutfoldelse ofta som mål för undervisning, stöd till utsatta grupper och främjande av livskvalitet. Inom organisations- och ledarskapsdiskussioner används det för att beskriva hur människor och grupper blomstrar när de får utrymme att växa, ta initiativ och bidra till gemensamma mål. Begreppet hänger nära idéer om självförverkligande och välbefinnande och kan integreras i humanistisk eller existentialistisk tradition såväl som i mer samtida positiv psykologisk forskning.

Kritik pekar på att fokus på individens utveckling kan överskatta personlig frihet eller bortse från strukturella hinder, kulturrelaterade skillnader och kollektivt ansvar. Trots det används livsutfoldelse som en bred metafor för önskan att leva ett meningsfullt och verkligt liv i mötet mellan personliga förutsättningar och samhälleliga möjligheter.