Litosfärplattor

Litosfärplattor är jordens yttre, krustiska och styva skikt som består av jordskorpa tillsammans med den övre manteln. De utgör separata skivor som flyter på den mjukare astenosfären och rör sig långsamt i förhållande till varandra. Litosfärens tjocklek varierar: oceanisk litosfär är vanligtvis cirka 70–100 kilometer tjock, medan kontinental litosfär är mycket tjockare, ofta 150–250 kilometer. Plattorna rör sig i genomsnitt några centimeter per år, drivna av konvektionsströmmar i manteln.

Plattornas gränser uppvisar olika typer av interaktioner: divergenta gränser där plattor rör sig från varandra, konvergenta gränser där plattor kolliderar och en placeras under den andra (subduktion), och transformgränser där plattor glider i sidled. Dessa gränser är platserna för största geologiska aktivitet: havsbotten sprider sig vid mitten av världshaven, subduktionszoner som bildar vulkaniska bergskedjor och djupa havströsklar, jordbävningar längs transformfronter samt bergskedjeutveckling där kontinenter kolliderar. Vulkanism och jordbävningar är särskilt vanliga vid subduktion och vid spridning av oceaniskt skal.

Teorin om plattektonik förklarar hur litosfärplattorna rör sig och hur kontinenterna och haven bildas och förändras över geologisk tid. Bevisen omfattar paleomagnetism i berggrund och havsbotten, magnetiska remsor i havsbotten som speglar tidigare magnetfält, ålder- och sammansättningsmönster i oceanisk skorpa samt observationer av subduktion och bergskedjeutveckling. Teorin förklaras av mantelkonvektion och krafter som slab pull och ridge push som driver rörelsen.