Lithosfäriska

Lithosfäriska är ett adjektiv som hänvisar till litosfären, jordens yttersta, s mera fasta skal som omfattar jordskorpan och den övre manteln. Den lithosfäriska delen av jorden utgörs av kontinental- respektive oceanisk lithosfär och fungerar som de tektoniska plattornas ramverk. Den är relativt stel och bryts normalt i långa, plana block som kan röra sig i förhållande till varandra.

Litosfären kännetecknas av två huvudregioner med olika egenskaper. Oceanisk lithosfär är generellt yngre och tunnare, vanligtvis cirka 60 till 100 kilometer tjock runt midjan och under kontinental spridning vid ryggar blir den nybildad och kallare. Kontinentala lithosfären är tjockare och mer olika i kemisk sammansättning; den består av den grusböjda skorpan (fyndig till granitik karaktär) och en del av den övre manteln. Basen av lithosfären definieras grovt som lithosfär–asthenosfärgränsen (LAB), där den nedre manteln blir mer plastisk, men Moho-markören mellan skorpa och mantel är också ett viktigt gränsdrag.

Ursprunget till lithosfären och dess rörelser ligger i plattektonik. Plattorna flyter på den underliggande astenosfären och glider isär, kolliderar eller glider förbi varandra vid sina gränser. Dessa processer orsakar kontinenta och oceaniska bergskedjor, vulkanism och jordbävningar. Litosfäriska egenskaper bestämmer var och hur jordbävningar uppträder och hur isostatiska sättningar och upplyftningar sker.

Förekomsten och studiet av lithosfäriska fenomen sker genom seismologi, geodesi, gravometri och magnetotelluriska metoder, vilka tillsammans kartlägger litosfärens tjocklek, sammansättning och dynamik.