Kärnprovsprängningar

Kärnprovsprängningar är explosioner av kärnladdningar som utförs för att testa och utvärdera kärnvapen. Syftet är att bedöma avkastning, konstruktion, tillförlitlighet och beteende under olika förhållanden, samt att studera effekter som frakturer, värme och strålning. Under tidiga skeden var testerna ofta atmosfäriska, vilket gav omfattande radioaktivt nedfall.

Historiskt dominerade kärnprovsprängningar under kalla kriget. Från 1950- och 1960-talen genomfördes många tester i atmosfären, på land och i hav. För att minska spridningen av radioaktiva ämnen antogs 1963 års Partial Test Ban Treaty, vilket förbjöd kärnprov i atmosfären, i rymden och undervattenssprängningar. Efter detta utfördes de flesta testerna under jordytan eller under jordskalet, vilket begränsade spridningen av fallout men fortfarande gav viktig data om vapnens beteende. 1996 antogs Comprehensive Nuclear-Test-Ban Treaty som förbjuder alla kärnprov, men traktatet har ännu inte trätt i kraft eftersom inte tillräckligt antal stater har ratificerat det.

Verifiering av kärnprov sker genom internationella övervakningssystem som mäter seismiska data, hydroakustik, infraljud och radionuklider. Kända testplatser genom historien inkluderar Nevada-testområdet i USA, Semipalatinsk och Novaya Zemlya i tidigare Sovjetunionen/Ryssland, Lop Nur i Kina samt Moruroa och Fangataufa ifransk-frilland. Kärnprov och deras begränsningar fortsätter att forma internationell säkerhet, vapenfrågor och icke-spridning.