Kroppsmassindex

Kroppsmassindex, ofta förkortat BMI, är ett mått på kroppens massa i förhållande till längden. Det används som en snabb screening för att uppskatta hälsorelaterat viktstatus hos vuxna. BMI räknas ut genom formeln vikt i kilogram delat med längden i meter i kvadrat: BMI = vikt (kg) / (längd i m)^2. Exempel: en person som väger 70 kg och är 1,75 m lång har BMI ≈ 22,9.

Vuxna klassificeras vanligtvis i fyra kategorier: undervikt (<18,5), normalvikt (18,5–24,9), övervikt (25–29,9) och fetma (≥30). BMI används som en enkel indikator för riskfrågor kopplade till övervikt och fetma, samt som grund i livsstilsrådgivning och folkhälsostatistik. Det är dock viktigt att betona att BMI inte diagnostiserar kroppsfett eller sjukdom; det beskriver endast massa i förhållande till längd.

Begränsningar: BMI tar inte hänsyn till muskelmassa, fettfördelning eller åldersförändringar i kroppssammansättningen. Personer med hög muskelmassa kan ha högt BMI men låg kroppsfett. Hos äldre personer kan BMI undervärdera fettandelen. För barn och ungdomar används BMI i relation till ålder och kön via tillväxtnormer och percentiler. För gravida kvinnor är BMI före graviditeten oftast den referens som används; BMI under graviditeten tolkas vanligtvis inte som viktstatus.

Historisk bakgrund: BMI utvecklades av den belgiske statistikern Adolphe Quetelet i början av 1800-talet som ett allmänt mått för befolkningens kroppsstorlek.

Användning: BMI används globalt inom klinik, forskning och folkhälsa som ett enkelt mått på viktstatus och som underlag för vidare utredning och åtgärder.