Kostnadstäckning

Kostnadstäckning är ett begrepp inom redovisning och ekonomi som beskriver i vilken utsträckning intäkterna från en produkt, tjänst eller aktivitet överstiger eller understiger de totala kostnaderna. Begreppet används för att bedöma om ett projekt eller en produkt är ekonomiskt hållbar och hur mycket intäkterna täcker av kostnaderna.

Beräkning och tolkning

Vanligtvis definieras kostnadstäckning som förhållandet mellan intäkter och totala kostnader. Om intäkterna är A och de totala kostnaderna är K, kan kostnadstäckningen uttryckas som A/K eller som en procent: (A/K) × 100. En kostnadstäckning på 100 procent innebär att intäkterna exakt täcker alla kostnader. Under 100 procent innebär ett underskott, över 100 procent ett överskott. En relaterad rubricering är täckningsbidrag, som är intäkter minus rörliga kostnader per enhet; täckningsbidraget används för att avgöra hur mycket som återstår att täcka fasta kostnader.

Närhet till brytpunkt

Brytpunkten uppnås när intäkterna motsvarar totala kostnaderna (kostnadstäckningen är 100 %). Den kan beräknas som n = fasta kostnader/(pris per enhet − rörlig kostnad per enhet). Att röra sig över brytpunkten innebär vinst, medan under brytpunkten ger projektet en förlust givet nuvarande kostnads- och prisstruktur.

Användningsområden

Kostnadstäckning används i företagande och affärsplanering för att bedöma lönsamhet på en produktlinje eller ett projekt, i offentliga sammanhang för att analysera kostnadsfinansiering och i budgetarbete för att planera finansiering och resursfördelning. Det är viktigt att notera att kostnadstäckning inte i sig mäter lönsamhet eftersom det inte tar hänsyn till avkastning på investeringar eller andra ekonomiska mål.

Exempel

Om fasta kostnader är 100 000 kr, pris per enhet 100 kr och rörlig kostnad per enhet 40 kr, krävs 1 667 enheter för brytpunkt. Vid 1 500 enheter skulle kostnadstäckningen vara cirka 93,8 procent (intäkter 150 000 kr jämfört med totala kostnader 160 000 kr).