Korrosionsmotstånd

Korrosionsmotstånd är en materialegenskap som beskriver hur väl ett material motstår kemisk eller elektrokemisk nedbrytning när det utsätts för en ogynnsam miljö. Det påverkas av miljöförhållanden som närvaro av vatten och syre, klorider, syror, temperatur och fuktighet, samt av materialets kemiska sammansättning och mikrostruktur. Olika miljöer kräver olika motstånd och olika material är lämpliga för olika applikationer.

Material med högt korrosionsmotstånd inkluderar rostfritt stål (särskilt austenitiska typer som 304 och 316), nickelbaserade legeringar (t.ex. Hastelloy), titan och titanlegeringar samt många aluminiumlegeringar som bildar ett skyddande oxidskikt. Keramer och vissa kompositmaterial kan också uppvisa mycket god kemisk resistens i aggressiva miljöer.

Faktorer som påverkar korrosionsmotståndet är bland annat legeringens sammansättning och mikrostruktur, ytets tillstånd och behandlingar, miljöfaktorer (pH, närvaro av klorider och temperatur) samt huruvida materialet är i elektrokemisk kontakt med andra metaller.

För att förbättra korrosionsmotståndet används olika strategier: val av lämpligt material, passivering av rostfritt stål för att bilda en stabil oxidskikt, anodisering av aluminium, och olika beläggningar som polymerer, keramiska eller metalliska beläggningar. Katodskydd används i marina och markbaserade applikationer där galvanisk koppling eller hög strömdensitet förekommer.

Bedömning av korrosionsmotstånd görs i laboratorie- och fältförhållanden genom tester som saltsprejning (ISO 9227), korrosionshastighetsmätningar i elektrolyter och potentiodynamisk polarisering, bland andra metoder. Resultaten används vid materialval, konstruktion och underhållsplanering i process- och byggindustrin.