legeringens

En legering är ett material som består av två eller flera grundämnen där minst ett är metall och som smälts samman eller blandas för att uppnå egenskaper som inte framträder i de rena elementen. Legeringar används för att förbättra styrka, hållfasthet, hårdhet, formbarhet och motstånd mot korrosion eller temperaturvariationer.

Legeringar delas ofta in i järnbaserade (järn, stål och gjutjärn) och icke-järnbaserade. Järnbaserade legeringar omfattar stål och gjutjärn, medan icke-järnbaserade omfattar aluminium-, koppar-, nickel- och titanlegeringar. Sammansättningen påverkar mikrostrukturen och därmed egenskaperna efter tillverkning och eventuella värmebehandling.

Vanliga legeringsämnen är kol, krom, nickel, molybden, vanadin, kobolt samt silikon. Tillsatserna påverkar hårdhet, seghet, slitstyrka och korrosionsbeständighet. Tillverkningen kan innefatta smältning och gjutning, samt bearbetning vid hög eller låg temperatur och olika former av värmebehandling som härdning eller åldring.

Användningsområdena för legeringar är breda och omfattar fordons-, flyg-, bygg- och elektronikindustrin. Valet av legering styrs av krav på styrka, vikt, pris och korrosionsresistens. Legeringar återvinns ofta genom smältning och återanvänds som råmaterial, vilket minskar miljöpåverkan och resursbehov.

Historiskt har legeringar varit centrala för teknisk utveckling, från brons och mässing till moderna stål- och aluminiumlegeringar. Standarder och märkningssystem, som ASTM, ISO och EN, reglerar sammansättning och prestanda för olika legeringar.