Koordinationsstörningar

Koordinationsstörningar är en grupp motoriska funktionsnedsättningar där planering och genomförande av målmedvetna rörelser är svåra. De kan påverka både finmotorik, såsom handens och fingrarnas precision, och grovmotorik, inklusive balans och gång. Koordinationsstörningar kan förekomma som en utvecklingsrelaterad störning eller som symtom vid andra neurologiska tillstånd, men kan också finnas hos vuxna efter skada eller sjukdom.

Orsakerna varierar. Den mest välkända formen är utvecklingsrelaterad koordinationsstörning (developmental coordination disorder, DCD), där orsaken inte alltid kan förklaras och som försvårar vardagliga motoriska färdigheter. Koordinationsstörningar kan även uppkomma sekundärt till tillstånd som cerebralpares, infektioner, tumörer, stroke, multipel skleros eller cerebellära sjukdomar. Genetiska och miljömässiga faktorer kan bidra, och ofta är flera faktorer inblandade.

Symptom och presentation är breda. Barn eller vuxna kan ha svårt att skriva, hålla i pennor, knyta skosnören, klä på sig eller cykla. Balansproblem, slarviga rörelser, grovoskada och problem med motorisk planering är vanligt. Koordinationsstörningar kan påverka skolresultat och socialt deltagande. De överlappar ofta med andra tillstånd som ADHD eller språk- och inlärningssvårigheter.

Diagnos innebär vanligtvis klinisk bedömning och ofta användning av standardiserade tester för motorik, såsom rörelse- och balansbedömningar. Differentialdiagnoser måste övervägas, inklusive intellektuella funktionsnedsättningar och andra neurologiska tillstånd. Behandling är vanligtvis flerdisciplinär och fokuserar på träning av motoriska färdigheter och kompensatoriska strategier.

Behandling och stöd inkluderar arbetsterapi, fysioterapi och anpassningar i skola eller arbetsliv. Träning som riktar sig på fin- och grovmotorik, proprioception och motorisk planering används ofta tillsammans med psykosocialt stöd och utbildning av familj, lärare och vårdgivare. Prognos varierar; många upplever förbättring med ålder och stöd, men vissa har kvarvarande utmaningar som kräver långsiktiga strategier. Prevalens hos barn uppskattas till cirka några få procent, med könsskillnader som varierar mellan studier.