Kontinentalrörelser

Kontinentalrörelser, även känt som plattrörelser, beskriver den långsamma förflyttningen av jordens stora litosfärplattor. Dessa plattor, som utgör den yttre stela skorpan på jorden, flyter på den hetare och mer plastiska astenosfären. Rörelserna drivs av konvektionsströmmar i jordens mantel, där hetare material stiger och kallare sjunker.

Plattornas interaktioner vid deras gränser leder till geologiska fenomen som jordbävningar, vulkanisk aktivitet och bergskedjebildning. När plattor kolliderar kan de antingen pressas ihop och bilda bergskedjor, som Himalaya, eller så kan en platta dyka under en annan, en process kallad subduktion, vilket ofta resulterar i vulkaniska öbågar och djuphavsgravar. Divergerande plattgränser ser plattor röra sig ifrån varandra, vilket skapar ny skorpa, exempelvis vid de mittatlantiska ryggarna. Transforma plattgränser innebär att plattor glider förbi varandra horisontellt, vilket kan orsaka kraftiga jordbävningar, som längs San Andreasförkastningen.

Teorin om kontinentaldrift, som ursprungligen lades fram av Alfred Wegener på tidigt 1900-tal, postulerade att kontinenterna en gång var samlade i en superkontinent kallad Pangaea. Den moderna plattrörelseteorin bekräftar och förklarar denna rörelse. Studier av paleomagnetism och GPS-mätningar har gett avgörande bevis för dessa rörelser och deras hastigheter, som i genomsnitt är några centimeter per år. Kontinentalrörelser är en fundamental process som kontinuerligt omformar jordens yta över geologiska tidsperioder.