Koldioxidnivån

Koldioxidnivån i atmosfären avser andelen CO2 i luftens sammansättning. Den anges oftast i delar per miljon (ppm) och används som ett centralt mått i klimatforskningen. Förindustriella eran låg den globala medelnivån runt 280 ppm. Under 2020-talet har nivån varit över 400 ppm och legat ungefär vid 420–430 ppm, i takt med utsläpp av fossila bränslen och cementproduktion.

Mätningar görs med markbaserade sensorer samt fartyg, flyg och satelliter. Den vanligaste metoden är infraröd absorption (NDIR). Iskärnor används för att rekonstruera CO2-nivåer längre tillbaka i tiden. Den aktuella nivån följer en tydlig långsiktig uppgång men har också säsongsmässiga variationer: sommartider minskar CO2 något när växter tar upp gasen, särskilt i norra halvklotet.

Orsakerna är främst mänskliga: förbränning av fossila bränslen och cementproduktion tillför stora mängder CO2. Naturliga kolsänkor i mark och hav tar upp en del av överskottet, men de har inte kunnat fullt ut motverka ökningen. Havet absorberar också CO2, vilket leder till oceanisk försurning och förändringar i havets karbonatmekanismer.

Konsekvenserna av ökande CO2 är centrala för klimatförändringen: ökad växthuseffekt och global uppvärmning, förändrade vädermönster, smältande isar och stigande havsnivåer. Ökad CO2 påverkar också marina ekosystem genom försurning. Övervakningen av koldioxidnivån är en kärndel av internationell klimatforskning och policyarbete.