Iskärnor

Iskärnor är cylindriska prover borttagna från glaciärer eller inlandsisar för att studera tidigare klimat och miljöförhållanden. Genom att borra lodrätt igenom isen kan forskare få sekventiella lager som bevarats under tusentals till hundratusentals år. Isen innehåller luftbubblor, stoft, vulkanaska och kemiska signaturer som fungerar som arkiv över atmosfärens sammansättning och yttre händelser.

Provtagning sker med speciella borrhålsriggar som ger både ytliga och djupa kärnor. Djupa borrningar i Antarktis och Grönland har gett kontinuerliga tidsserier; exempelvis EPICA och Vostok-kärnorna sträcker sig hundratusentals år bakåt. Analysmetoder inkluderar isotopmätningar (δ18O, δD) för temperaturreonstruktioner, mätning av fångade växthusgaser (CO2, CH4), partikelsammansättning, tephra-tolkning och kontinuerlig flödesanalys för spårämnen.

Datering av iskärnor bygger på lagerföljd, vulkanisk korrelation, isotopiska metoder och isflödesmodeller. Viktiga begrepp är åldersskillnaden mellan is och dess fångade gaser (gas-ice age difference) samt kompaktion som minskar tidsupplösningen med djupet. Begränsningar inkluderar isrörelse, smältning, diffusion av vissa ämnen och risk för kontaminering under borrning.

Iskärnors fynd har varit centrala för förståelsen av naturliga klimatvariationer, kopplingen mellan temperatur och koldioxid samt effekter av vulkanism och solvariationer, och de utgör en viktig källa för paleoklimatologi och modellvalidering.