Koagulationsbenägenhet

Koagulationsbenägenhet är ett begrepp som beskriver ökad risk att bilda blodproppar i blodcirkulationen till följd av störningar i koagulationssystemet. Det är vanligtvis inte en sjukdom i sig utan ett tillstånd, antingen ärftligt eller förvärvat, som ökar risken för trombos, särskilt venösa.

Orsakerna kan vara ärftliga eller förvärvade. Ärftliga faktorer inkluderar mutationer som Factor V Leiden och Prothrombin G20210A samt brister i de naturliga antikoagulationsfaktorerna protein C, protein S och antitrombin. Förvärvade faktorer inkluderar graviditet, östrogenbehandling, immobilisering, cancer, inflammatoriska sjukdomar och antiphospholipid-syndrom med antikroppar som lupusantikoagulant eller anticardiolipin.

Kliniskt uppträder koagulationsbenägenhet framför allt som ökad risk för venös trombos (till exempel DVT och lungembolism). Obstetriska komplikationer kan förekomma hos gravida kvinnor. En familjär historia ökar sannolikheten.

Utredning görs genom noggrann anamnes och laboratorietester. Genetiska tester kan påvisa Factor V Leiden och Prothrombin G20210A; funktionella tester kan visa brister i protein C, protein S eller antitrombin. Antiphospholipid-antikroppar bör övervägas vid misstanke om antiphospholipid-syndrom. Resultat tolkas i relation till andra riskfaktorer och behandling.

Behandling syftar till riskreducering i situationer med hög trombosrisk, till exempel före kirurgi eller under graviditet, samt behandling av genomförd trombos. Beslut om långsiktig antikoagulation tas individuellt av vårdgivare.