Kardiomyocyternas

Kardiomyocyterna, eller hjärtmuskelceller, är de kontraktila cellerna i hjärtat och utgör den viktigaste arbetsenheten i myocardium. De ansvarar för hjärtatsPumpförmåga genom kontinuerliga, rytmiska sammandragningar och bildar ett sammanhängande, funktionellt nätverk som möjliggör synkron pulsation.

Strukturmässigt är kardiomyocyterna tvärstrimmiga, förgrenade och oftast mononukleära eller bihukleära. De ansluts via interkalära skivor som innehåller desmosomer och gap junctions, vilket ger mekanisk sammanhållning och snabb elektrisk koppling mellan cellerna. Denna struktur möjliggör snabb spridning av aktionspotentialen över hela hjärtat och därmed en koordinerad kontraktion.

excitation-contraction coupling: när aktionspotentialen når kardiomyocyterna öppnas L-typ calciumkanaler i T-tubuli, vilket framkallar Ca2+-frisättning från sarkoplasmatiska retikulumet. Den ökning av intracellulärt Ca2+ binder till troponin C och gendriva myofilamentens sliding filament-kontraktion. Ca2+-hanteringen är central för hjärtats rytm och styrkan i varje slag.

Metabolismen hos kardiomyocyterna är huvudsakligen aerob. De har rika mitokondrier och hög kapillärisering; fettoxidation utgör normalt huvuddelen av energikällan hos vuxna, men även glukos och lactat kan användas vid behov.

Utveckling och regeneration: kardiomyocyter bildas från mesodermala progenitorer under embryogenesen och styrs av faktorer som NKX2-5, GATA4 och TBX5. I vuxna har de begränsad förmåga till proliferation, och skadade celler ersätts ofta av fibrotisk vävnad.

Kardiomyocyter finns främst i atrier och ventriklar, medan ledningscellerna (Purkinjefibrer) är specialiserade för elektrisk spridning snarare än kontraktion. Kliniskt är förändringar i kardiomyocytantal eller funktion centrala vid hjärtsvikt, infrastrukturischemi och olika kardiomyopatier.