Kalsiumnivå

Kalsiumnivå avser mängden kalcium i blodet. Kalcium förekommer i två huvudformer: fritt joniserat kalcium, som är biologiskt aktivt, och kalcium som är bundet till proteiner, framför allt albumin. Den joniserade fraktionen utgör vanligtvis ungefär hälften till två tredjedelar av det totala kalciuminnehållet. Normala referensintervall ligger ungefär på 2,15–2,55 mmol/L för totalt kalcium i serum eller plasma och cirka 1,12–1,32 mmol/L för joniserat kalcium, men exakta gränser kan variera mellan laboratorier.

Kalciumnivån regleras huvudsakligen av paratyreoideahormonet (PTH), vitamin D och calcitonin. PTH ökar kalcium i blodet genom bennedbrytning, ökad njurreabsorption och aktivering av vitamin D. Vitamin D ökar kalciumupptaget i tarmen, medan calcitonin sänker kalcium när det är högt. Kalcium är viktigt för skelettets struktur, muskelkontraktion, nervsignalering och blodets koagulation.

Mätning och tolkning: Totalt kalcium påverkas av albuminnivåer; vid avvikande albumin är det vanligt att korrigera kalciumnivån eller mäta joniserat kalcium, som bättre speglar biologisk aktivitet. Ett vanligt korrigeringsuttryck är Ca_corr ≈ Ca_tot + 0,02 × (40 − albumin i g/L).

Avvikelser: Hypokalcemi uppstår när kalcium är lågt (ofta under cirka 2,15 mmol/L) och kan bero på hypoparathyreoidism, vitamin D-brist, nedsatt njurfunktion, pankreatit eller vissa läkemedel; tecken inkluderar parestesier, muskelryckningar, tetani och kramper. Hyperkalcemi över cirka 2,55 mmol/L kan orsakas av hyperparathyroidism, malignitet med PTHrP, vitamin D-toxikering eller långvarig immobilisering. Vid misstanke om störningar i kalciumbalansen bör utredningen innefatta mätning av totalt och/eller joniserat kalcium, albumin, fosfat, magnesium samt PTH och vitamin D, och behandling riktas mot underliggande orsak och symtom.