Jernchelatorer

Jernchelatorer är läkemedel som binder järn och bildar stabila, vattenlösliga komplex som utsöndras ur kroppen. De används främst för behandling av järnöverskott (järnöverbelastning) som uppkommer vid långvariga blodtransfusioner, till exempel vid talassemier eller andra anemier, samt vid vissa sällsynta metabola tillstånd där överskottet inte kan elimineras effektivt. Behandlingen används särskilt när bloduttag (phlebotomi) inte är möjlig eller inte tillräcklig.

Verkningsmekanismen innebär att chelatorn binds Fe3+ och bildar ett komplext som kan utsöndras via urin eller avföring. Olika chelatorer har olika egenskaper när det gäller administreringssätt och utsöndringsväg, men gemensamt är hög affinitet för järn och förmåga att minska järnlagren i organ som lever och hjärta.

De tre vanligaste järnchelatorerna är deferoxamin (parenteral administrering), deferipron (oral) och deferasirox (oral). Deferoxamin ges vanligtvis som infusion eller injektion, medan deferipron och deferasirox tas som tablett eller oral lösning. Behandlingen följs upp med mått på järnlagren och regelbunden övervakning av lever- och njurfunktion, ofta med ferritin-nivåer och lever-/hjärtjärnbedömning via MRI.

Säkerhet och övervakning är viktig eftersom biverkningar kan förekomma och variera mellan preparaten. Vanliga problem inkluderar gastrointestinala symptom, njur- eller leverskador, samt hudreaktioner. Deferipron kan i sällsynta fall orsaka agranulocytos; deferasirox kan ge proteinuri och biokemisk leverskada. Interaktioner med andra mineraler kräver tidsmässig separation av intag.

Historiskt utvecklades dessa läkemedel i slutet av 1900-talet, där deferoxamin var det första godkända alternativet, följt av deferipron och deferasirox under senare årtionden.