Interferonerna

Interferonerna är en grupp små proteiner som fungerar som cytokiner och utgör en viktig del av kroppens försvar mot infektioner, särskilt virus. De produceras av värdceller som har angripits av patogener eller utsätts för immunsignaler och sprids till omgivande celler för att begränsa viral replikation och stärka det antivirala svaret. Utöver antiviral aktivitet har interferonerna immunmodulerande och antiproliferativa effekter.

De vanligaste typerna är interferon alfa (IFN‑α), interferon beta (IFN‑β) och interferon gamma (IFN‑γ). IFN‑α produceras främst av plasmacytoida dendritiska celler och vissa lymfocyter; IFN‑β produceras av många celltyper, särskilt fibroblaster; IFN‑γ produceras av NK‑celler och aktiverade T‑celler. Verkningsmekanismen innefattar bindning till specifika receptorer på celler och aktivering av JAK‑STAT‑signalvägen, vilket leder till uttryck av interferonstimulerade gener som bland annat hämmar virusproduktion och stärker antigenpresentation samt cytotoxisk aktivitet. Interferonresponsen regleras av negativa feedbackmekanismer såsom SOCS‑proteiner.

Therapeutisk användning omfattar rekombinanta interferoner som används kliniskt. IFN‑α har varit viktigt för vissa cancersjukdomar och tidigare för kroniska virusinfektioner som hepatit B och C, men används mindre ofta i dag i samband med nya antivirala behandlingsregimer. IFN‑β används främst vid multipel skleros och har visat minskad sjukdomsaktivitet hos många patienter. IFN‑γ används i begränsad utsträckning bland annat vid kronisk granulomatös sjukdom och vissa sällsynta infektioner. Behandlingarna kan ge influensaliknande symptom, feber, trötthet, aptitförändringar samt i vissa fall depression eller hematologiska biverkningar. Produktion av terapeutiska interferoner sker vanligtvis med rekombinant DNA‑teknik i mammala eller andra expressionssystem, vilket ger hög renhet och kontrollerade doser.