Inorganiska

Inorganiska ämnen och oorganisk kemi behandlar föreningar som inte är organiska i traditionell bemärkelse. Denna gren av kemin fokuserar på ämnen där kol inte är kärnan i föreningen, eller där bindningarna domineras av oorganiska element som metaller och ickemetaller. Gränsen till organisk kemi är inte helt skarp; organometalliska föreningar räknas ofta till oorganisk kemi eftersom de domineras av oorganiska bindningar runt metallcentralen.

Exempel på oorganiska ämnen är natriumklorid (NaCl), kiseldioxid (SiO2), järnoxid (Fe2O3), ammoniak (NH3), svavelsyra (H2SO4) och koppar(II)sulfat (CuSO4). Inom oorganisk kemi studeras även metalliska material, mineraler, salter, oxider, sulfider och halogenider samt komplexa föreningar med flera metallcentra. Området omfattar även breda materialkategorier som glas, keramiska material och olika typer av katalysatorer.

Betydelse och tillämpningar: oorganiska ämnen används i många industrier — metallurgi, energi (batterier och katalysatorer), byggmaterial, elektronik samt medicinsk diagnostik (kontrastmedel), jordbruk och miljöteknik. Forskning inom oorganisk kemi kombinerar syntes, kristallografi, spektroskopi och teoretiska metoder för att förstå struktur och reaktivitet samt att utveckla nya material och katalysatorer.