Ingångsenergin

Ingångsenergin är den energi som bärs av inkommande signaler, partiklar eller strålning som når ett system eller en komponent. Den beskriver energin som tillförs systemet innan processer som absorption, reflektion eller spridning sker. Begreppet är generellt och används inom flera områden av fysik och teknik.

Ingångsenergin kan anges som energi (till exempel joule eller electronvolt) eller som energiflöde (effekt per yta, till exempel W/m^2) beroende på sammanhang. För diskreta partiklar eller fotoner specificeras ofta energin per partikel, till exempel MeV per foton. För tidsvarierande signaler är ingångsenergin integralen av ingångseffekten över tiden.

Användningar finns inom bland annat partikel- och kärnfysik, där ingångsenergin hos kolliderande partikelstrålar bestämmer vilka reaktionskanaler som är möjliga. Inom strålningsskydd och dosimetri påverkar energin hos inkommande strålning hur djupt den tränger in och vilken dos den levererar. Inom optik, elektronik och sensorik avgör ingångsenergin hos fotoner eller elektroner hur effektivt en detektor svarar.

Samband med andra begrepp: Den energi som inte absorberas eller överförs kan reflekteras eller spridas vidare. Den absorberade energin används ofta för att göra arbete eller orsaka uppvärmning. Effektivitet relativt ingångsenergin definieras som nyttig utgångsenergi dividerat med ingångsenergin. Termen används ofta synonymt med incident energy eller input energy på engelska.