Infraröda

Infraröda, eller infraröd strålning, är elektromagnetisk strålning med längre våglängder än synligt ljus. Denna strålning uppträder i stor mängd hos varma föremål och följer Plancks lag: temperaturen hos ett föremål bestämmer hur mycket energi som avges i infrarött. Vanligt används indelningar som nära infrarött (NIR), kortvågs-IR, mellan-IR, långt-IR och ibland långt-far-IR, med våglängder ungefär från 0,75 mikrometer till cirka 1 millimeter. NIR utgör den delen som ofta används i konsumentteknik, medan längre våglängder används för termisk bildbehandling och industriella applikationer.

Föremål avger infraröd strålning kontinuerligt i förhållande till sin temperatur, och mätningar av denna emission kan användas för att avbilda temperaturfördelningar utan kontakt. Eftersom infraröt bestrålning inte är synlig kan specifika våglängder kännas igen med rätt sensorer. Detektorer inkluderar bolometrar och termopaneler, samt halvledarsensorer som InGaAs för när-när IR, HgCdTe och InSb för mellan- och långt IR. Infraröda kameror omvandlar emissionen till kännande bilder som visar temperaturvariationer.

Användningsområden är breda: termisk bildbehandling och nattseende, industriell uppvärmning och kontroll, astronomi som observerar kallare objekt, samt kommunikation och fiberoptik som ofta använder strålningar i 1,3–1,6 mikrometer. Miljön påverkar IR-sändningar: vattenånga och koldioxid absorberar vissa våglängder och begränsar transmissionen, medan instrument och material har olika genomsläpp i olika IR-områden. Infraröda strålningar är icke‐joniserande och utgör därför mindre omedelbar risk för DNA-skada, men kan orsaka uppvärmning och ögonskador vid stark exponering. Infraröra har därför betydelse inom både vetenskap och teknik. Inom historien upptäcktes infraröd strålning av William Herschel i slutet av 1700-talet.