Impressionismen

Impressionismen är en konstnärlig rörelse som uppstod i Frankrike under andra hälften av 1800-talet. Den betonar hur ljus och atmosfär förändrar färgerna i samtida motiv, ofta vardagsnära scener från stadsliv och landskap. Namnet härrör från Claude Monets målning Impression, Sunrise, som visades 1874. Kritikerna använde termen som en nedsättande beskrivning, men konstnärerna tog den till sig och formulerade en egen metod och estetik.

Tekniskt fokuserade impressionisterna på utomhusmåleri (en plein air) för att fånga ljusets skiftningar. De arbetade med synlig, ofta snabb penselföring och små färgfält som blandades i betraktaren snarare än i ateljén. Paletten var ljusare än den traditionella akademiska färgblandningen, och färgerna lades ofta i tunna lager som gav intryck av ljus och rörelse. Motiv var landskap, vatten, parker, gatubilder och vardagsliv – teaterscener, kaféer, människor i rörelse – där ögonblicket upplevdes snarare än berättades som en historia.

Impressionismen uppstod som en reaktion mot det formella akademiska måleriet och de historiska genrerna. Den första oberoende utställningen hölls i Paris 1874 av en grupp konstnärer som Monet, Renoir, Degas och Pissarro. Även om kritiken varsplit i början, ledde rörelsen till ökad frihet i färgval och motiv och banade vägen för senare riktningar.

Rörelsen hade stort inflytande på modern konst genom betoningen av perception, ljus och färg i stället för historiska teman. Den gav upphov till postimpressionismen och, längre fram, avantgardiströrelser som fauvism och kubism. Impressionismen spreds även internationellt och fick olika tolkningar i bland annat Sverige, Storbritannien och USA.