Immunogenicitet

Immunogenicitet är förmågan hos ett ämne att framkalla en specifik immunrespons hos en organism. Den inkluderar både humoral och cellmedierad immunitet och observeras som bildning av antikroppar och aktivering av T-celler. Begreppet är särskilt viktigt inom biomedicin där proteinbaserade läkemedel, diagnostiska produkter och nanopartiklar kan uppväcka en immunrespons.

I vaccinationers sammanhang är immunogenicitet ett önskat fenomen som bidrar till skyddande immunitet. Hos terapeutiska ämnen som inte är avsedda att ge stark immunrespons kan immunogenicitet däremot leda till anti-drug antibodies (ADA) som neutraliserar läkemedlet, ökar risken för oförutsedda biverkningar eller minskar behandlingsens effekt.

Faktorer som påverkar immunogenicitet inkluderar produkters struktur och sekvens, posttranslationella modifieringar, storlek och aggregation, administrationsväg och dosering, formulering samt tillstånd hos patienten, såsom genetiska variationer, tidigare exponering och allmänna immunsvar. Ovanliga posttranslatoriska modifieringar och icke-humana komponenter ökar ofta riskerna.

Bedömning av immunogenicitet innefattar prekliniska studier, in vitro-tester och klinisk övervakning. Man övervakar förekomsten och nivåer av ADA samt deras funktionella konsekvenser. Strategier för att minska immunogenicitet inkluderar humanisering eller full-humanisering av antikroppar, optimering av glykanprofil, PEG- eller andra konjugeringar samt de-immunisering av immunodominanta epitoper.

Regulatoriska myndigheter kräver att utvecklingsprogram bedömer immunogenicitetspotentialen och dess kliniska konsekvenser samt upprätthåller övervakning efter marknadslansering. Sammanfattningsvis är immunogenicitet en central parameter i design, utveckling och säkerhetsuppföljning av biologiska produkter och vacciner.