Ickekärlväxter

Ickekärlväxter är en grupp landväxter som saknar kärlvävnad (xylem och phloem) och därmed har begränsad förmåga att transportera vatten och näring över avstånd. De livnär sig främst genom diffusion och osmos och är vanligtvis små, ofta mycket fuktberoende. Gruppen omfattar mossor (Bryophyta), leverväxter (Hepatophyta) och hornväxter (Anthocerotophyta).

Livscykel och kroppsplan: Ickekärlväxter har en dominerande gametofytgeneration; sporofyten utvecklas på eller i närheten av gametofyten och är oftast beroende av det. Befruktning kräver vatten eftersom spermierna är flagellerade. Efter befruktningen bildas en sporofyt som producerar sporer i sporangier, vilka vid spridning gror till nya gametofyter. Morphologiskt varierar gruppen: mossor har bladlika eller taggiga gametofyter med en upprätt sporofyt, leverväxter har platta eller thallusliknande gametofyter och hornväxter har små, ofta platta thalli och stomata i sporofyter.

Förekomst, ekologi och betydelse: Ickekärlväxter finns framför allt i fuktiga miljöer såsom skogsgolvet, mossbeklädda stenytor och mark i skogar. De fungerar som jordbildare, återfuktar miljön och bidrar till kol- och näringscykler samt utgör viktiga habitat för mikroorganismer. De är också känsliga för luftföroreningar och används som bioindikatorer.

Systematik: De tre huvudsakliga divisionerna är Bryophyta (mossor), Hepatophyta (leverväxter) och Anthocerotophyta (hornväxter). Fossila fynd visar deras närvaro bland de tidigaste landväxterna och deras betydelse för växtens tidiga utveckling på land.