Höghastighetsvideo

Höghastighetsvideo är videoteknik som fångar bildrutor vid mycket höga bildfrekvenser, vilket gör snabba händelser synliga när materialet spelas upp i långsammare tempo. Bildfrekvenserna sträcker sig ofta från flera tusen upp till flera miljoner bildrutor per sekund, beroende på krav på upplösning och exponering. Genom att analysera sådant material kan man observera dynamik som normalt är omöjlig att se med standardvideon.

Principen bygger på snabba sensorer och hög datafärd samt lämpliga ljusförhållanden. Vanliga sensortyper är CMOS och CCD, där exponeringstiden ofta är mycket kort för att få tillräckligt ljus och minimera rörelseoskärpa. För att kompensera för det korta ljuset används starka ljuskällor eller pulser av ljus (t.ex. LED-stroboser, xenonblixtar eller laserljus) som synkroniseras med kameran. Kameratekniken kan använda global eller rullande slutare beroende på applikation.

Datahantering är en avgörande aspekt. Höghastighetsvideo genererar mycket data, vilket kräver snabb lagring och hög bandbredd. Vanliga format och lagringslösningar inkluderar höghastighetsminne, snabba hårddiskar eller SSD-enheter samt anpassade buffertlösningar. Upplösning och färginformation kan ofta justeras beroende på hur många bilder per sekund som ska registreras.

Användningsområden omfattar forskning och teknik (t.ex. kollisioner, materialbrott, kavitations- och vätskeflöden via schlieren-teknik), biomekanik och sportanalys, produktion och kvalitetskontroll, samt inom film och reklam där visuella effekter efterfrågas.

Historiskt utvecklades höghastighetsvideo från analoga filmkameror som kunde registrera relativt många bilder per sekund. Digitala höghastighetskameror med moderna sensorer och lagringslösningar har möjliggjort ännu högre bildfrekvenser och bredare användningsområden under de senaste decennierna.