Högdiffusionsviktad

Högdiffusionsviktad är ett svenskt uttryck som används för att beskriva magnetresonanstomografi (MRT) eller diffusion-weighted imaging (DWI) som erhållits med hög diffusionviktningsgrad. Det innebär att bildkontrasten domineras av vattenmolekylers diffusion, framför allt deras hinderade eller restrikterade rörelser i olika vävnader.

Vid diffusionviktade sekvenser används diffusionens encoding-gradientar och b-värden för att påverka signalen. Höga b-värden (vanligtvis i intervallet cirka 800–1000 s/mm² eller högre) ökar känsligheten för diffusion men minskar samtidigt signal-bruset och bildkvaliteten. För att beräkna en apparent diffusion coefficient (ADC) behövs at least två olika b-värden, där högdiffusionsviktade bilder ofta används tillsammans med konventionella DWI for att få bättre kontrastrik bild av vävnadens diffusiva egenskaper.

Användningsområden inkluderar diagnostik av akuta tillstånd som strok, där begränsad diffusion orsakar mörkare signal i högdiffusionsviktade bilder, samt utvärdering av tumörer, abscesser och vissa inflammatoriska processer. Högdiffusionsviktade bilder kan förbättra lesionens tydlighet och hjälpa till i differentiering mellan olika patologiska tillstånd. Dock följer med högre b-värden en ökad brusnivå och risk för geometriska fel på grund av susceptibility och patientrörelse, och bildkvaliteten kan variera mellan olika MR-system och protokoll.

Sammanfattningsvis beskriver högdiffusionsviktad MRI sekvenser där diffusionseffekter dominerar bildkontrasten genom användning av höga b-värden, med specifika kliniska fördelar och vissa tekniska begränsningar.