Höftflexion

Höftflexion är rörelsen där höftleden böjs så att låret närmar sig bålen i sagittalplanet. Denna rörelse är central för många dagliga aktiviteter, såsom gång, att resa sig från sittande och att lyfta benet framåt.

Anatomi: Höftleden är en kulled mellan femurhuvudet och acetabulum. De primära flexorerna är iliopsoas och rectus femoris. Sekundära flexorer är sartorius, tensor fasciae latae och pectineus. Antagonisterna, främst gluteus maximus och hamstrings, begränsar flexionen när höften rör sig i extension.

Rörelseomfång och kontroll: Normalt flexionsomfång med knäet böjt är cirka 0–120–130 grader; med knäet utsträckt är det ofta cirka 70–90 grader. Endfeel kan vara mjukt vid avslappnad muskulatur eller fast vid spända strukturer eller kapsellrestriktioner. Pelvisens tilt kan påverka upplevd ROM.

Bedömning: Klinisk bedömning inkluderar aktiv och passiv höftflexion. Mätning görs ofta med en goniometer: axis över trochanter major, stationary arm längs pelvis, rörlig arm längs femur. Begränsningar kan bero på muskelstramhet, smärta eller strukturella tillstånd som artros eller höftkontraktur.

Betydelse och träning: Höftflexion är central för gång, uppresning och övergångar mellan sittande och stående. Vid begränsad flexibilitet kan behandling innebära iliopsoas-stretching, styrketräning av höftflexorer och arbete med bäckenstabilitet. Vanliga övningar inkluderar benlyft framåt och kontrollerad höftböjning i liggande eller sittande position.