Hypofosfatämie

Hypofosfatämie, eller hypofosfatemi, är ett tillstånd där plasmanivåerna av fosfat är lägre än normalt. Fosfat är viktigt för energiomsättning (ATP), cellfunktion och benvävnadens mineralisering. Hos vuxna anses normalt serumfosfat ligga cirka 0,8–1,5 mmol/L (≈2,5–4,5 mg/dL).

Orsakerna varierar och delas ofta in i tre kategorier: minskat intag eller absorption, ökad renal utsöndring och förflyttning av fosfat till intracellulära utrymmen. Vanliga orsaker inkluderar undernäring eller malabsorption, refeedingsyndromet, alkoholmissbruk, långvarig diarré och insulinbehandling som flyttar fosfat in i celler. Renal fosfatförlust kan ses vid Fanconi-syndrom, hyperparatyreoidism och vissa läkemedel (t.ex. diuretika, antacida). Långvarig sjukdom eller nutritionslöshet samt njursjukdomar kan också bidra.

Symtom varierar och speglar energibrist i celler. Vanliga tecken är trötthet, proximal muskelsvaghet, muskel- och skelettbesvär samt osteomalaci vid långvarig brist. Allvarlig hypofosfatämie kan orsaka hemolys, nedsatt leukocyt- och trombocytfunktion samt livshotande arytmier eller respiratorisk svaghet.

Diagnostik bygger på blodprov som visar lågt serumfosfat. Vid utredning används ofta samtidig bedömning av kalcium, magnesium, PTH, vitamin D samt njurfunktion och underliggande orsaker.

Behandling är orsakshaltsbaserad och beroende på svårighetsgrad. Vid betydande eller symtomgivande låg fosfatnivå ges fosfat ersättning, antingen som oral behandling eller intravenös infusion, med noggrann övervakning av fosfat, kalcium och magnesium under behandlingen. Behandla underliggande orsaker och vid refeeding-syndrom introducera näring långsamt. Kroniska tillstånd kräver ofta långsiktiga behandlingsstrategier. Prognosen är vanligtvis god med korrekt behandling, men uppföljning är viktig för att förebygga komplikationer.