Humusnivån

Humusnivån är den översta delen av jordprofilen som domineras av organiskt material och ligger ovanpå den mineraliska jordarten. Den består av dött växtmaterial, mikrobiellt nedbrutet material och humus, den stabila delen av organiskt ämne som bildas vid nedbrytning. I många svenska och nordliga jordar motsvarar humusnivån huvudsakligen O-horisonten i klassificeringssystem, men den kan även omfatta delar av mineralhorizonen när nedbrytningen är mycket snabb eller när humuszonen integreras med andra organiska skikt.

Den organiska delen av humusnivån brukar delas in i underhorisonen Oi (obetydlig nedbrytning av litter), Oe (delvis nedbrutet material) och Oa (mer humifierat, mörkare och mer stabilt material). I flera skogsområden utgörs humusnivån av tunna eller tjocka skikt som varierar i tjocklek med klimat, växtlighet och markens historia. Humusnivån kan vara skarpt färgad av organiska ämnen och ofta sur, särskilt där barrträd dominerar.

Funktioner och betydelse: Humusnivån påverkar markens färg, struktur och mångfald av organismer. Den fungerar som näringsreserv och vattenhållare, förbättrar jordens bördighet och bidrar till pH-buffering. Den spelar en central roll i kolcirkulationen eftersom mycket av kolinnehållet lagras i humuspartiklarna. Temperatur, nederbörd och vegetation styr hur snabbt material bryts ned och hur tjock humusnivån blir.

Variation och tillstånd: I fuktiga, kalla klimat byggs ofta tjocka humuslager upp, medan varma eller torra förhållanden ger tunnare skikt. Skogsdistrubution, skogsbruk och markberedning kan förändra humusnivån och dess funktioner.