Holosystoliska

Holosystoliska, eller holosystoliska (pansystoliska) blåsljud, är hjärtblåsljud som startar vid första hjärttonen (S1) och fortgår under hela systole till S2. Ljudet kan vara mjukt och har ofta en hetsig eller blåsljudande karaktär beroende på etiologi. Denna typ av blåsljud skiljer sig från systoliska ejektionsblåsljud, som har en tydlig crescendo-decrescendo-form och slutar innan S2.

De vanligaste orsakerna till holosystoliska blåsljud är mitralisinsufficiens ( MR ), trikuspidalisinsufficiens ( TR ) och ventrikelseptumdefekt ( VSD ). Mitralisinsufficiens ger oftast ett blåsljud som hörs bäst vid apex och strålar mot axillen; det är ofta blowande till naturen. Trikuspidalisinsufficiens hörs bäst längs vänster nedre sternumrand och blir ibland tydligare vid inspirium ( Carvallo-tecknet ). VSD framträder som ett ofta hårt, holosystoliskt blåsljud vid vänster nedre sternumrand och har mindre eller ingen radiationskaraktär.

Kliniska ledtrådar och undersökningar kan hjälpa till att skilja mellan etiologierna. Ljudets plats, karaktär och hur det förändras vid andnings- och belastningsmanövrar är vägledande. Handgrepp (förstärkt afterload) tenderar att öka intensiteten hos MR- och TR-blåsljuden; VSD-blåsljud kan också förändras, men responsen är mer variabel.

Diagnos ställs vanligtvis med auskultation som första steg och bekräftas med ekokardiografi, som kvantifierar regurgitationen och utvärderar vänster- och höger hjärtfunktion. Behandling riktas mot den underliggande orsaken: kirurgisk eller kateterbaserad reparation/byte vid klara MR, TR eller VSD som är symtomatiska eller större, samt medicinsk behandling vid associerad hjärtsvikt eller pumpfunktion.