Hjärtmuskulatur

Hjärtmuskulaturen, eller myocardium, utgör den tjocka muskelvävnaden i hjärtväggen och står för hjärtats kontraktiva funktion. Den består av tvärstrimmiga, förgrenade muskelceller som ligger i olika lager men bildar ett funktionellt syncytium tack vare interkalata skivor med desmosomer och gap junctions. Cellerna är i regel mononukleära och har hög mitokondriell täthet, samt rikligt sarcoplasmatiskt retikulum och T-tubuli för effektiv Ca2+-hantering.

Kontraktionen i hjärtat styrs av elektriska impulser som genereras i det interna ledningssystemet och sprids över myokardiet. Impulsen börjar i SA-noden, färdas till AV-noden, vidare via His-bunten och Purkinjefibrerna till ventrikulära fibrer. Den långvariga platåfasen i aktionspotentialen, orsakad av L-typ Ca2+-kanaler, ger en lång refraktärperiod som förhindrar tetanisk sammandragning och möjliggör proper diastolisk fyllning. Kontraktionen följer sliding-filamentteorin och regleras av troponin och tropomyosin i närvaro av ökat intracellulärt Ca2+.

Hjärtmuskulaturen är mycket energikrävande och domineras av aerob metabolism. Den har ett stort antal mitokondrier och är främst beroende av aeroba oxidativa processer, ofta med fett som primär energikälla. Den är även rikligt blodförsörjd via koronarkärl för att upprätthålla syre- och näringstillgång. Kliniskt är myocardium särskilt känsligt för ischemia, och förändringar i dess struktur eller ledningssystem kan leda till arytmier och hjärtsvikt.

---