muskelvävnaden

Muskelvävnaden är vävnad som, genom kontraktion, möjliggör rörelse, upprätthåller kroppshållning och bidrar till värmeproduktion. Den delas oftast in i tre huvudtyper: skelettmuskulatur, hjärtmuskulatur och glatt muskulatur.

Skelettmuskulatur består av långa cylindriska muskelfibrer som är flerkärniga och bildas genom fusion av myoblastiska celler. Fibrerna uppvisar tvärstrimmighet och organiseras i buntar omgivna av bindväv (endomysium, perimysium och epimysium). Kontraktionen styrs av somatiska motorneuroner och utlöses av neuromuskulära synapser. På molekylär nivå innehåller muskelfibrer myofibriller med sarkomerer där aktin- och myosinfilamenten svarar för kontraktion. Sarkoplasmatiskt retikulum och T-tubuli reglerar Ca2+-flödet som startar kontraktionscykeln. Skelettmuskulaturen används viljemässigt och kan snabbt producera stora kraftinsatser men kräver snabb återhämtning.

Hjärtmuskulatur består av tvärstrimmiga, ofta kortare celler som förbinds via interkalära skivor, vilka innehåller gap junctions och möjliggör snabb elektrisk och mekanisk samordning. Den är mestadels ofrivillig och drivs av ett eget pacemaker- och ledningssystem samtidigt som den autonoma nervförsörjningen kan modulera frekvens och kraft. Hjärtmuskeln har mycket hög mitokondriell densitet och konstant blodförsörjning.

Glatt muskulatur består av spindelliknande celler utan tvärstrimmighet och finns i väggarna i blodkärl, luftvägar, tarmkanal, urinvägar och andra viscera. Kontraktionerna är långsammare och kan vara uthålliga. De regleras av det autonoma nervsystemet, hormoner och lokala faktorer samt myogen och mekanisk stimulans.

Regenerationen varierar mellan typerna: skelettmuskulatur har satellitceller som kan reparera skadad vävnad; hjärtmuskeln har begränsad återbildning i vuxen ålder; glatt muskulatur har större potential i vissa vävnader. Muskelvävnaden kräver kontinuerlig energi och lagrar glykogen. Under aktivitet ökar blodflödet och mitokondriell produktion för att stödja kontraktion.

---