Purkinjefibrerna

Purkinjefibrerna är ett specialiserat ledningsvävnad i hjärtats ventriklar som bildar Purkinje-nätverket. De ligger i subendokardialt lager i vänster och höger ventrikel och förbinder His-bunten med ventrikulärt myokardium. Genom omfattande kontaktvia gap junctions sprider de elektriska impulser snabbt till hela ventrikulärvävnaden och underlättar snabb aktionspotentialöverföring.

Funktionellt koordinerar Purkinjefibrerna ventrikulär ledning genom att överföra aktionspotentialen från His-Purkinje-systemet till ventrikulära myocyter och därigenom bidra till en enhetlig kontraktion. De har en mycket hög ledningshastighet jämfört med övrig ventrikulär muskulatur—vanligt beskrivet som flera meter per sekund—vilket gör att kontraktionen startar vid apex och sprids mot basen i en samordnad våg.

Cellulära egenskaper hos Purkinjefibrerna skiljer dem från vanlig hjärtmuskelvävnad. De är större än vanliga hjärtblodkroppar, har få kontraktila element och innehåller mycket glycogen, vilket ger ett ljusare histologiskt utseende. De är rikligt utrustade med gap junctions och uttrycker proteiner såsom connexin-40 och connexin-43, vilka underlättar snabb cell-till-cell kommunikation och elektrisk spridning.

Utveckling och klinisk betydelse: Purkinjefibrerna utvecklas som en del av His-Purkinje-systemet under embryonalt stadie. Skada eller ischemi i nätverket kan försena ventrikulär ledning och bidra till olika arytmier eller konduktionsblock. Vid hjärtinfarkt eller andra skador kan Purkinje-relaterad aktivitet delta i reentry-rytmer och ventrikulära rytmstörningar.

Namnet kommer från Jan Evangelista Purkinje, som först beskrev de specialiserade ledningscellerna i mitten av 1800-talet.