Hepatocellulärt

Hepatocellulärt är ett svenskt adjektiv som beskriver relationen till hepatocyter, leverns huvudsakliga parenkymceller. Hepatocyterna utgör cirka 70–80 procent av leverns massa och är organiserade i tunna plattor mellan sinusoiderna, med centralvenen i lobulusens mitt. Leverns funktioner är därmed starkt kopplade till dessa celler.

Hepatocyterna utför en rad centrala uppgifter: metabolism av kolhydrater, lipider och proteiner; syntes av plasma­proteiner såsom albumin och koagulationsfaktorer; glykogenlagring samt vitaminstorage. De producerar och utsöndrar galla, som transporteras i min småkanal hyper till gallblåsan. De deltar också i avgiftning och det detoxifierande systemet genom enzymer i övre skiktet, särskilt cytochrome P450-familjen. Lokal frisättning av cytokiner och hormoner gör levern till en viktig reglerare av metabolism och homeostas.

Hepatocellulär skada och sjukdomar påverkar leverns funktioner och lämnar ofta tydliga laboratorie­fynd. Tecken på hepatisk (hepatocellulär) skada inkluderar förhöjda nivåer av leverenzymerna ALT och AST i blodet. Kroniska processer kan leda till fibros och eventual cirros, medan förändringar i cellernas struktur och funktion kan ses vid tillstånd som viral hepatit, alkoholför­giftning eller icke-alkoholiskt fettleversjukdom.

Histologiskt kännetecknas hepatocyter av polygonalt utseende, ofta binukleära, och deras arrangemang i lobulusstrukturer runt centralvenen. Vid skada kan man se fettinlagring (steatos), ballooning degeneration och inflammatoriska inslag runt portalområdena.