Halogenbalansen

Halogenbalansen, eller halogenbalans, används för att beskriva fördelningen och koncentrationen av halogen‑elementen fluor, klor, brom, jod och astatin i ett givet system. Begreppet används inom kemi, biologi, miljövetenskap och hälsovetenskap för att förklara hur halogener förekommer i olika former och hur deras nivåer upprätthålls över tid.

Inom kemi är halogener starkt reaktiva och bildar halidjoner som F−, Cl−, Br− och I− i lösningar samt ingår i olika föreningar. Att balansera halogenatomer i kemiska reaktioner är en grundläggande del av stoikiometri och avgör hur halogen ingår i olika ämnen och i vattenmiljöer. I många naturliga miljöer dominerar klor i form av kloridjoner, medan övriga halogener förekommer i spårmängder.

Inom biologi och näringslära är flera halogener viktiga. Jod är avgörande för sköldkörtelhormoner; kloridjoner är en viktig elektrolyt; fluorid används vid låg exponering för tandhälsa. Brom och astatin förekommer i mycket låga halter och kan ha specifika biologiska effekter eller toxisk potential vid överexponering. Begreppet halogenbalans i kroppen innefattar att upprätthålla rätt intag, absorption och utsöndring.

Inom miljön beskriver halogenbalansen naturliga och människans påverkan på flöden av halogenider i luft, vatten och jord. Mänsklig aktivitet släpper ut halogenerade föreningar som kan påverka vattenkemi, ozon och atmosfäriska processer samt genomsyra mark och organismer. Att följa halogenbalansen hjälper till att förstå vattenkvalitet, korrosion och miljötoxicitet.

Se även: halogener, halidjoner, jod i kroppen, vattenkemi, miljötoxikologi.