HEfärgning

HE-färgning, även kallad H&E-färgning, är den mest använda histologiska färgningen i ljusmikroskopi för att studera vävnadsstruktur i medicinsk diagnostik och forskning. Den kombinerar hematoxylin och eosin för att ge tydlig kontrast mellan olika cellkomponenter: kärnor färgas blå-lila medan cytoplasma och extracellulärt matrix färgas rosa.

Hematoxylin är ett basiskt färgämne som binder till sura, nukleära strukturer som DNA och RNA, vilket gör kärnorna tydligt blå-violette. Eosin är ett surt färgämne som binder till grundare cytoplasmiska proteiner och till mycket av ECM, vilket ger cytoplasma och bindväv en rosa till röd nyans. Tillsammans ger färgningen en allmän morfologisk bild av vävnadens arkitektur och cellernas olika tillstånd.

Processen följer vanligtvis standardhistologiska steg: vävnaden fixeras, infiltreras och paraffininbäddas för att bilda tunna snitt som placeras på slide. Efter deparaffinering och rehydrering färgas snittet först med hematoxylin, därpå bildas ofta en blånings- eller differentiationssteg för att intensifiera kärnfärgen. Därefter färgas snittet med eosin som ger kontrast till cytoplasman. Slutligen dehydras, klaras och monteras för mikroskopisk granskning.

Användning: HE-färgningen utgör standardverktyg i diagnostisk patologi för att bedöma vävnadsarkitektur, märka inflammation, tumörgränser och andra patologiska förändringar. Den används också inom forskning för att jämföra morfologi mellan olika vävnader och behandlingar.

Variationer och felkällor: Färgresultatet påverkas av protokoll, pH-värde på hematoxylin, färglängd och differentiationssteg. Över- eller underfärgning samt artefakter vid fixering eller deparaffinering kan förvränga tolkningen, därför följs ofta standardiserade procedurer och kvalitetskontroller.