Gummityper

Gummityper är elastomerer som används i en mängd produkter och som kännetecknas av sin förmåga att återgå till sin form efter deformation. De uppnår sin elastiska egendom genom att polymerer bildar ett korslänkat nätverk under vulkanisering eller annan korsbindningsprocess. Gummityper delas ofta in i naturligt gummi och syntetiska gummier, samt i olika familjer baserade på kemisk sammansättning och användningsområde.

Natural rubber (NR) utvinns ur latex från gummiträd och har god återhämtningsförmåga och styrka, men begränsad värme- och olje tolerans. NR används vanligtvis i premiumapplikationer där elasticitet och slitstyrka är viktiga, exempelvis vissa typer av däck och formger.

Bland syntetiska gummier finns flera viktiga grupper:

Styren-butadiengummi (SBR) har bra slitstyrka och processbarhet, och dominerar däck när kostnad och prestanda ska balanseras. Polybutadiengummi (BR) erbjuder utmärkt nötningstålighet och låg temperatur‑prestanda. Nitrilegummi (NBR) har utmärkt olje- och bränsresistens och används i tätningar och slangar. EPDM (etylenerpropenverkan-dienmonomer) klarar höga temperaturer, solljus och ozon väl, vilket gör det lämpligt för tätningar och rör. Neopren/CR är kemikalie- och väderbeständigt men har måttlig olje-resistens. FKM (fluorocarbon, t.ex. Viton) erbjuder hög värme- och kemikalieresistens för kritiska applikationer. Silikon (VMQ) täcker ett mycket brett temperaturområde men har generellt lägre mekaniska egenskaper; fluorosilikon ger bättre bränsle-resistens än vanlig silikon. Andra elastomerer som IIR (butyl) används för låggaspermeabilitet, och HNBR är hydrogenated NBR med förbättrad värmetålighet.

Sammanfattningsvis varierar gummityperna i kemisk sammansättning, temperaturområde, kemikalieresistens och slitstyrka, vilket gör olika typer lämpade för olika mekaniska och miljömässiga krav.