Garvningsmetoder

Garvningsmetoder är de tekniker som omvandlar djurskinn till garvat läder genom att stabilisera kollagenfibrerna så de inte nedbryts. Målet är att skapa hållbart, mjukt och färgbart läder med egenskaper som vattentäthet, slitstyrka och formstabilitet. Valet av metod påverkar lädertyp, färg, lukt och miljöpåverkan.

De viktigaste metoderna är mineral garvning (kromgarvning), vegetabil garvning, aldehydgarvning, aluminiumgarvning och syntetiska eller polymerbaserade garvningar. Kromgarvning är dominerande i modern produktion och använder chromium(III)-salter; den ger snabb, jämn garvning och mjukt läder men kräver noggrann miljö- och hälsostyrning för att minimera risker. Vegetabil garvning använder tanniner från träbark och växter och ger mycket tåligt, styvt läder med naturlig färg; processen är längre och kräver mer råvara men upplevs ofta som mer miljövänlig. Aldehydgarvning använder aldehyder som glutaraldehyd eller oxazolidinbaserade garvmedel och ger mjukt, formstabilt läder med hög färgbärighet, men medför hantering av hälsorisker som måste kontrolleras. Aluminiumgarvning använder saltsammansättningar av aluminium för jämn och mjuk garvning och används ofta i produkter för interiör och speciella ändamål. Syntetiska garvningar ersätter eller kompletterar metallbaserade metoder och kan ge kontrollerbara egenskaper samt bättre miljöprofil, men kräver testning av hållbarhet och färgbeständighet.

Efter garvningen följer retanning, färgning, fettning (fatliquoring), ytbehandling och slutlig torkning innan produktion och färdigställande. Trenderna pekar mot kromfria eller reducerade processer, bättre resursutnyttjande och ökad återvinning av avfall.