Förordningen

Förordningen är i Sverige ett rättsakt som utfärdas av regeringen och som reglerar allmänna förhållanden i enlighet med en lag som riksdagen antagit. Den fungerar som ett vanligt instrument för att genomföra, precisera eller reglera detaljer i lagen och omfattar ofta frågor som myndigheters verksamhet, tillstånd och tillsyn.

En förordning är underordnad en lag och får inte strida mot grundlagen eller mot högre rättsregler. Den ger i regel regeringen eller myndigheterna befogenheter att besluta om mer precisa regler och att utöva tillsyn inom ramen för lagen. Förordningar kan också användas för att implementera eller anpassa svensk rätt till EU-regler där det är relevant.

Process och publicering: Förordningar utarbetas av regeringen i samråd med berörda myndigheter. De antas av regeringen och publiceras i Svenska författningssamlingen (SFS). De träder normalt i kraft på ett angivet datum; ibland finns övergångsbestämmelser som reglerar när olika bestämmelser börjar gälla.

Användningsområden: Förordningar reglerar ofta frågor som rör offentlig upphandling, miljö, arbets- och socialpolitik, skatter och avgifter, samt hur lagarna ska tillämpas i praktiken av myndigheterna. De kan också ge myndigheter befogenhet att meddela närmare föreskrifter inom ramen för förordningen.

Rättslig betydelse: Förordningar utgör ett centralt verktyg i svensk förvaltningsrätt och står i samma rättsliga system som lagarna. De används för att utveckla, precisera och administrera den offentliga verksamheten och kan ändras eller upphävas av nya förordningar eller nya lagar.