Förhistoriens

Förhistoriens, eller den förhistoriska perioden, avser den tidsperiod i mänsklighetens historia som föregår skriftens uppkomst och användning. Denna epok sträcker sig från människans första förekomst på jorden, för omkring 300 000–200 000 år sedan, fram till att skriftliga källor börjar dyka upp, vilket skedde på olika platser under olika tider. I Mellanöstern och Egypten anses förhistorien vanligen ha avslutats runt 3000–3200 f.Kr., när sumererna och egyptierna började använda skriftliga tecken, medan i andra regioner, som Europa, kan övergången till historia ha skett senare, till exempel under järnåldern.

Förhistorien delas ofta in i olika faser baserat på materialkultur och teknologiska framsteg, såsom stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Stenåldern är den längsta perioden och sträcker sig från människans tidigaste spår fram till omkring 3000 f.Kr., då metallbearbetning började. Under stenåldern utvecklades jakt och samling som huvudsakliga näringsformer, följt av jordbrukets uppkomst under neolitikum, vilket ledde till bosättningar och samhällsutveckling. Bronsåldern, som följde, kännetecknas av användningen av brons som metall för verktyg och vapen, medan järnåldern introducerade järn som ett mer tillgängligt och hållbart material.

Förhistorien studeras främst genom arkeologi, som analyserar lämningar som verktyg, bosättningar, gravfält och konstverk. Genom att undersöka dessa fynd kan forskare rekonstruera människors levnadssätt, tekniker, sociala strukturer och kulturella utveckling under denna tid. Förhistorien är också en viktig del av förståelsen för hur moderna samhällen och kulturer har formats, då många traditioner och metoder har sina rötter i dessa tidiga faser av mänsklighetens historia.