Fältförsvagning

Fältförsvagning är en kontrollteknik inom elmotorstyrning som syftar till att öka maskinens varvtal över det nominella basvarvtalet genom att sänka magnetfältet i maskinen. Den används främst i maskiner med separat eller reglerbart fält, såsom borstade DC-motorer med fältspole eller växelströmsmotorer där fältströmmen kan justeras.

Principen bygger på att motorhastigheten i grova drag följer förhållandet mellan tillförd spänning och det magnetiska flödet φ. Genom att reducera fältströmmen If minskar φ och därmed ökar hastigheten för en given spänning. Torque är däremot proportionell mot φ Ia, så vid fältförsvagning minskar också potentialen att upprätthålla samma torque om armaturströmmen Ia inte ökas. Detta leder till ett högre varvtal men ofta ökade förluster och uppvärmning.

Användning: fältförsvagning används för att utöka det breda varvtalsområdet i drivsystem där spänning eller reglering begränsar basvarvtalet, exempelvis i verktygsmaskiner, transportsystem och industridrivningar där snabba accelerations- eller varvtalskrav förekommer.

Begränsningar och hänsyn: metoden innebär sämre torque per ampere och ökad värmeutveckling, samt att kontrollsystemet måste hantera stabilitet och säkerhet. I motorer där fältet inte kan regleras fritt krävs särskild konstruktion eller anti-isser förväntad prestanda. Effektivitet kan minska vid högre armaturström och över längre driftstider krävs noggrann termisk hantering.