Fuseringsmetod

Fuseringsmetod är en övergripande term för metoder som sammanfogar två eller flera material genom uppvärmning tills de antingen smälter eller mjuknar och bildar en gemensam bindning. Metoden används inom olika materialgrupper och kräver noggrann styrning av temperatur, tid och ofta tryck för att undvika defekter.

Grunden i fuseringsprocessen är att värmen får ytorna att nå en fusions- eller mjukningspunkt, varefter sammanfogningen uppnås när kontaktområdet kyls ned och reststrukturer omorganiseras. Olika varianter erhålls genom valet av energikälla (ugn, elektrisk båge, laser, induktion) samt om arbete sker under tryck eller i vakuum.

Användningsområden inkluderar glasfusing i konst och design där bitar av färgat glas upphettas i en ugn tills de binder samman; i glaskonst kan olika beteckningar som tackfusing och fullfusing beskriva olika grader av mjukning. Inom metallbearbetning används fusionstekniker som svetsning där basmaterialet smälter och sammanfogas, ofta med tillsatsmaterial. Inom polymerbearbetning används fusering vid värmeförsegling eller sammanfogning av filmer och plastdelar.

Fördelar med fuseringsmetoder inkluderar starka och kontinuerliga fogar samt möjligheten att skapa komplexa geometrier och tätningar. Nackdelar är att processen ofta kräver avancerad utrustning och noggrann temperaturkontroll, samt att hastiga eller ojämna kylningskurvor kan leda till termisk stress, sprickor eller deformation.

Fusering skiljer sig från icke-smältande sammanfogning som limning eller mekanisk fogning genom att den helt eller delvis smälter ytorna för att uppnå bindningen, och den skiljer sig också från diffusionfusering där sammanfogningen uppnås vid lägre temperatur under längre tid utan full smältning.

Se även: svetsning, glasfusing, limning, diffusionsfusing.