Frekvensutrymmen

Frekvensutrymmen är den del av elektromagnetiska spektrumet som är tillgänglig för olika kommunikationstjänster och som tilldelas eller regleras av myndigheter. Ett frekvensutrymme definieras som ett intervall av frekvenser där en eller flera tjänster får operera under givna villkor. Storleken på ett sådant utrymme kallas bandbredd och anges i hertz (Hz) eller dess större enheter såsom kHz, MHz och GHz.

Tilldelningar sker av internationella och nationella myndigheter, till exempel ITU (International Telecommunication Union) och nationella tillsynsmyndigheter. Frekvensutrymmen kan vara licensierade, där en användare erhåller ensam rätt inom bandet via licens eller auktion, eller licensfria (unlicensed), där flera användare delar utrymmet men måste följa regler om teknisk kvalitet och interferens.

Spektrumet är uppdelat i olika band, såsom VLF, LF, MF, HF, VHF, UHF, SHF och EHF. Inom varje band finns specifika frekvensintervaller och tilldelade bandbredder för olika tjänster. Exempel: FM-radio i VHF, TV-sändningar och mobiltelefoni i olika UHF- och SHF-intervall, samt Wi‑Fi i 2,4 och 5 GHz-bandet. Inom banden används kanaler med viss centralfrekvens och avgränsas av guard bands för att minska ömsesidig interferens.

Frekvensutrymmen regleras genom spektrumplanering och tekniska krav som effektbegränsningar och emissionsgränser. Planering inkluderar också kompatibilitet mellan olika teknologier och tjänster, särskilt där flera användare delar samma spektrum.

Användningen omfattar radiokommunikation, television och radio, mobiltelefoni, satellitkommunikation, navigations- och radarsystem. Allt eftersom efterfrågan på bandbredd ökar moderniseras regleringsramarna och tekniker som spektrumeffektivitet, dynamisk spektrumåtkomst och flexibel spektrumdelning blir viktigare, exempelvis i 5G och framtida standarder.