Frekvensallokering

Frekvensallokering är processen att tilldela specifika delar av radiobandspektrummet till olika tjänster och användare. Den är en central del av spektrumförvaltningen och syftar till att möjliggöra kommunikation samtidigt som störningar minimeras och spektrumanvändningen optimeras.

På internationell nivå regleras allokering i ITU-R:s Radioregler (Radio Regulations) samt regionala överenskommelser, till exempel CEPT i Europa. Dessa regler anger vilka frekvensband som får användas av vilka tjänster och hur interferensgränser ska upprätthållas. Nationellt omsätts dessa ramar i en frekvensallokeringsplan av landets regulator och görs anpassad till landets behov och tekniska kapacitet.

En nationell plan anger vilka band som är tilldelade till exempel tv och radio, mobila kommunikationer, fasta tjänster, satelliter och amatörradio. Band kan ha primära eller sekundära allokationer: primära ger skydd mot störningar och prioritet vid tilldelning, medan sekundära får användas så länge det inte orsakar eller utsätts för skadlig störning från primära användare. Licenser eller rättigheter att använda ett band tilldelas ofta genom auktion eller administrativa tilldelningar; vissa band är olicensierade (unlicensed) och får användas under specificerade villkor.

Planering och samordning ingår för att undvika interferens och underlätta gränsöverskridande användning, inklusive gränsvärden, skyddsavstånd och nödvändig harmonisering mellan länder. Spektrummet anpassas kontinuerligt genom refarmning och uppdateringar i takt med teknisk utveckling, marknadsbehov och regulatoriska prioriteringar. Trender inkluderar dynamisk spektrumåtkomst, ökad harmonisering och fortsatta anpassningar för 5G och framtida teknologier.